Hej läsare! Jag undrar om ni använder programmet Spotify, och om svaret är ja, tycker ni att det är ett bra program? Använder ni betal-versionen eller gratis-versionen? Själv använder jag gratis-versionen,  vilket jag tycker funkar utmärkt. Jag bryr mig inte om reklamen så mycket. Finner ni reklamen som kan komma irriterande?

Suveränt program. Dock synd att man inte kan tanka ner låtarna   

Jag tycker personligen att fylliga läppar är jäkligt snyggt. (fast ingen överdrivet botox-sprutad ank-läpp, det går bort.) Men en fyllig mun som ändå ser naturlig ut är riktigt nice!

Om du vill få större läppar finns det några sminktips att ta till. Bespara dig själv smärtan och den återkommande kostnaden med botox!

• Du behöver en välvässad läppenna. Den bör vara i samma färg som ditt läppstift, kanske en aning mörkare. Fyll i läppkonturen utanpå läppens naturliga kontur. Testa om du kan måla lite utanför den också – det kan faktiskt se naturligt ut på vissa. (fast undvik helst clown-effekten...)
• Applicera läppstift. Om du vill ha en diskretare färg än du råkar ha hemma, måla då bara med ett ljust läppstift ovanpå det mörkare. Det går att blanda färger på det här sättet och få fram alldeles unika färger. Du kan även göra detta med läppennor.
• Applicera lite läppglans i mitten av underläppen för att få läppen att se större ut. Se bara till att övergången till den ljusare delen ser naturlig ut.
• Om du vill få ännu större läppar finns det highlighterpennor man kan måla med precis ovanför överläppen för att få ett put.
• Ser det för mycket ut eller är för kladdigt – bit av mot en bit papper.
• Kom ihåg att ljusa läppstift i regel ger större läppar än mörka läppstift.

När jag var liten såg jag ganska söt ut. Min mammas kompis Marina sa alltid att hon trodde att jag skulle bli fotomodell när jag blev stor.
Jag hade jättelångt, jätteblont tjockt hår och pigga, stora klargröna ögon. Hy som en persika. Jag stod ofta framför spegeln med mammas läppstift utsmetat i ansiktet och mimade till någon av Spice Girls hits. Självförtroendet på topp.

Tills en dag. Jag var med om en synnerligen makaber incident som slutade i att jag fick en golfklubba rakt igenom kinden. Det var ett stort hål. Kunde sticka igenom tungan. Blödde något så fasansfullt. Fick åka till akuten och sy ihop kinden. Det brändes. Efter det hände så tyckte jag att jag hade berövats min skönhet. Jag skulle aldrig bli artist eller modell. En fotomodell kunde väl inte ha ett ärr i ansiktet?

Jag fick ett ärr på vänstra kinden. Visserligen inget monster-ärr som ur en klassisk zombie-film. Men jag vill inte ha det där. Jag var ju van med min perfekta, lena persikohy. Nu hade jag ett streck på kinden. Men, jag hade tur i oturen som man säger. Ärret hamnade exakt där "smilgropen" sitter om man har smilgropar. Så resultatet blev att när jag log eller skrattade så fick jag en grop precis där det "ska" sitta. Läkarna berättade för mig att jag hade haft en sällsynt tur.

Klubban hade kunnat träffat mig så jag blivit blind.

Idag, ur nuets linser, så har jag ett helt annat perspektiv på saken. För det första vill jag inte arbeta som modell. Och för det andra så tycker jag om mitt ärr. Det har gett mig ett "personligt" drag. Det finns en historia bakom varför jag fick det där ärret. Och det är inget jag ska skämmas över. Det vore bara befängt att slösa bort energi på att hata något som faktiskt inte alls är fult. Det var faktiskt aldrig någon som sa det heller. Men ni vet hur det är, har man fått en fix idè så är det svårt att få bort tankarna.

Faktum är att de flesta inte ens registrerat att jag har ett ärr där. De flesta noterar det inte överhuvudtaget. Jag undrar varför det varit en sådan stor grej för mig. Tänk om jag blivit blind istället. Ett litet ärr på kinden är nog vad de flesta skulle föredra. Jag blir arg på mig själv att jag tänker sådär befängt. Fan, folk föds förlamade, blinda, utan ben, utan hörsel, osv osv. Vad fan har jag att gnälla på? Mitt ärr är oväsentligt. Har jag lärt mig nu på äldre dagar. Fick jag möjligheten att ta bort mitt ärr så skulle jag faktiskt inte lägga pengar eller tid på det, för det är en del av mig. Som jag har lärt mig att acceptera, och till och med tycka om.

Har ni något "komplex" över något, som faktiskt ingen annan ser på samma sätt?

är på akuten just nu. :-(

Vi föds, vi växer upp och spenderar 10-15 år på att utbilda oss. När man väl är klar med det, ja då är det dags att börja jobba! (Har alltid förbryllat mig att studenterna firar att få börja jobba. Eventuellt bli arbetslösa.) Vi jobbar i 40 år, nästan varenda dag. Sen blir vi pensionärer och har ont överallt och minns inte vad vi gjorde för 5 minuter sen. Sedan är det dags att dö och då blickar man tillbaka i sitt liv och insèr att man gjort allt bara för att tjäna pengar och på så sätt fortsätta leva. Tyvärr är det ju det våra liv går ut på.

Vi går upp klockan 7 varje morgon och äter frukost och dricker våran jävla kopp med kaffe.  Sedan åker vi iväg till jobbet. Sliter hela dagen för att sen komma hem och försöka orka träna för att öka sina chanser att få leva längre än medelåldern. Fem av ju dagar i veckan (oftast) jobbar man och tjänar pengar. Man anpassar sig och försöker göra sig till någon annan för att få status och övertyga andra om att vi minsann inte är misslyckade.

Man kanske köper ett fint hus (om man har tur...) med pengarna som blir över. man köper mat, betalar hyra på det fina huset och eventuellt köper sina cigaretter som en gång i tiden gav "status" och som nu bara dödar dig sakta men säkert. och ekonomiskt. (jag hatar att vara rökare.)

Lite då och då i livet gör vi något roligt som fyller ut den gråa vardagliga tristessen och vi lever för stunden. (Och ja, vad är då våra intressen? Kasta bort 60 spänn per öl på någon krog?) Sen är vi tillbaka i verkligen igen. Efter helgen, efter semestern. Back to reality.

Visst, det finns betydelsefulla saker i livet. Kärlek, vänner... you name it. Men det är ändå ganska deprimerande att detta är det som livet går ut på för de flesta. Jobba för att leva.

Springa runt i råtthjulet vill jag inte göra varenda jävla dag. Jag tycker det känns tråkigt att jag inte finner någon vidare mening med mitt liv.

Åh. Det är så galet frustrerande att inte kunna somna. Att ligga här och stirra upp i taket. Det är så mycket man vill få sagt, så mycket tankar som snurrar runt. Ibland vet man inte hur man ska hantera saker. Jag känner mig så grymt hjälplös. Vill komma ur denna tortyr. Vill inte vara instängd med dessa tankar. Fan. varför kan inte allt bara få vara bra någon gång?

Läste på text-tv nyss att någon 80+ dam hade blivit rånad och våldtagen. Vad är det för en sjuk jävel som gör sånt? Visst, fine, folk rånar folk osv... Men att våldta en så gammal människa? Varför i helvete då? Det är en sjuk värld vi lever i. Tycker fruktansvärt synd om den stackars människan. Vilken förnedring! Det skulle lika gärna kunna vara eran egen farmor eller mormor. Så jävla vidrigt. Skulle man få tag på en sån där människa skulle man nog inte banga på ett nackskott. Fyfan.

PASTA MED BACONRÖRA (väldigt snabbt& enkelt)

Du behöver:

Tagliatelle-pasta

2 paket bacon

1 gul lök

2 Creme fraiche. En med smak av "paprika/chili "och en "naturell"

1 röd eller gul paprika

1. Skär baconet i relativt små bitar och stek på under ganska låg värme

2. Koka upp vatten och lägg i så mycket pasta du vill ha

3. Hacka lök i små bitar

4. Hacka paprika i små bitar

5. Lägg ner löken och paprikan tillsammans med baconet i stekpannan

6. När det fått en fin färg, tillsätt då creme fraichen och rör runt tills det är omblandat

7. Ta av pastan efter angiven koktid, häll upp på tallrik och häll över blandningen med bacon, lök, paprika och creme fraiche

8. Finish!

Testa gärna att laga till detta hemma, och säg vad ni tycker :) Jag tycker att det är supergott!