Vi föds, vi växer upp och spenderar 10-15 år på att utbilda oss. När man väl är klar med det, ja då är det dags att börja jobba! (Har alltid förbryllat mig att studenterna firar att få börja jobba. Eventuellt bli arbetslösa.) Vi jobbar i 40 år, nästan varenda dag. Sen blir vi pensionärer och har ont överallt och minns inte vad vi gjorde för 5 minuter sen. Sedan är det dags att dö och då blickar man tillbaka i sitt liv och insèr att man gjort allt bara för att tjäna pengar och på så sätt fortsätta leva. Tyvärr är det ju det våra liv går ut på.

Vi går upp klockan 7 varje morgon och äter frukost och dricker våran jävla kopp med kaffe.  Sedan åker vi iväg till jobbet. Sliter hela dagen för att sen komma hem och försöka orka träna för att öka sina chanser att få leva längre än medelåldern. Fem av ju dagar i veckan (oftast) jobbar man och tjänar pengar. Man anpassar sig och försöker göra sig till någon annan för att få status och övertyga andra om att vi minsann inte är misslyckade.

Man kanske köper ett fint hus (om man har tur...) med pengarna som blir över. man köper mat, betalar hyra på det fina huset och eventuellt köper sina cigaretter som en gång i tiden gav "status" och som nu bara dödar dig sakta men säkert. och ekonomiskt. (jag hatar att vara rökare.)

Lite då och då i livet gör vi något roligt som fyller ut den gråa vardagliga tristessen och vi lever för stunden. (Och ja, vad är då våra intressen? Kasta bort 60 spänn per öl på någon krog?) Sen är vi tillbaka i verkligen igen. Efter helgen, efter semestern. Back to reality.

Visst, det finns betydelsefulla saker i livet. Kärlek, vänner... you name it. Men det är ändå ganska deprimerande att detta är det som livet går ut på för de flesta. Jobba för att leva.

Springa runt i råtthjulet vill jag inte göra varenda jävla dag. Jag tycker det känns tråkigt att jag inte finner någon vidare mening med mitt liv.

Åh. Det är så galet frustrerande att inte kunna somna. Att ligga här och stirra upp i taket. Det är så mycket man vill få sagt, så mycket tankar som snurrar runt. Ibland vet man inte hur man ska hantera saker. Jag känner mig så grymt hjälplös. Vill komma ur denna tortyr. Vill inte vara instängd med dessa tankar. Fan. varför kan inte allt bara få vara bra någon gång?