När jag var liten såg jag ganska söt ut. Min mammas kompis Marina sa alltid att hon trodde att jag skulle bli fotomodell när jag blev stor.
Jag hade jättelångt, jätteblont tjockt hår och pigga, stora klargröna ögon. Hy som en persika. Jag stod ofta framför spegeln med mammas läppstift utsmetat i ansiktet och mimade till någon av Spice Girls hits. Självförtroendet på topp.

Tills en dag. Jag var med om en synnerligen makaber incident som slutade i att jag fick en golfklubba rakt igenom kinden. Det var ett stort hål. Kunde sticka igenom tungan. Blödde något så fasansfullt. Fick åka till akuten och sy ihop kinden. Det brändes. Efter det hände så tyckte jag att jag hade berövats min skönhet. Jag skulle aldrig bli artist eller modell. En fotomodell kunde väl inte ha ett ärr i ansiktet?

Jag fick ett ärr på vänstra kinden. Visserligen inget monster-ärr som ur en klassisk zombie-film. Men jag vill inte ha det där. Jag var ju van med min perfekta, lena persikohy. Nu hade jag ett streck på kinden. Men, jag hade tur i oturen som man säger. Ärret hamnade exakt där "smilgropen" sitter om man har smilgropar. Så resultatet blev att när jag log eller skrattade så fick jag en grop precis där det "ska" sitta. Läkarna berättade för mig att jag hade haft en sällsynt tur.

Klubban hade kunnat träffat mig så jag blivit blind.

Idag, ur nuets linser, så har jag ett helt annat perspektiv på saken. För det första vill jag inte arbeta som modell. Och för det andra så tycker jag om mitt ärr. Det har gett mig ett "personligt" drag. Det finns en historia bakom varför jag fick det där ärret. Och det är inget jag ska skämmas över. Det vore bara befängt att slösa bort energi på att hata något som faktiskt inte alls är fult. Det var faktiskt aldrig någon som sa det heller. Men ni vet hur det är, har man fått en fix idè så är det svårt att få bort tankarna.

Faktum är att de flesta inte ens registrerat att jag har ett ärr där. De flesta noterar det inte överhuvudtaget. Jag undrar varför det varit en sådan stor grej för mig. Tänk om jag blivit blind istället. Ett litet ärr på kinden är nog vad de flesta skulle föredra. Jag blir arg på mig själv att jag tänker sådär befängt. Fan, folk föds förlamade, blinda, utan ben, utan hörsel, osv osv. Vad fan har jag att gnälla på? Mitt ärr är oväsentligt. Har jag lärt mig nu på äldre dagar. Fick jag möjligheten att ta bort mitt ärr så skulle jag faktiskt inte lägga pengar eller tid på det, för det är en del av mig. Som jag har lärt mig att acceptera, och till och med tycka om.

Har ni något "komplex" över något, som faktiskt ingen annan ser på samma sätt?

 

Ingo

7 september 2011 11:41

Sjukt skön text! cyklade hem från krogen i lördags när jag åkte omkull. Två stygn ca 2 cm under vänster öga. Såret var ca 1 cm. Är inne på samma tankevägar som du var inne på just nu. Mår bättre efter att ha läst din text =) ta hand om dig

Lina M

7 september 2011 11:53

Oj, okej :O
vad bra!
ta hand om dig du med!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ny blogg, samma Lina. (fast ändå inte...)www.nouw.se/lieebliee ...

Musik är farligt för mig. Kan få mig att göra dumma saker

Ett avsnitt av Morran och Tobias Shopping  

Hämtat ut mitt nya pass idag. Åker till London nästa vecka... vill, vill inte.   ...

Känns som att jag aldrig kommer läka :(