Hur mycket påverkas ni av utseende-hetsen?

Jag är faktiskt ganska nöjd med mig själv. Egentligen. Men ibland kan jag ärligt talat bli osäker när jag ser hur man "ska" se ut för att vara snygg. Samhällets ideal. Jag har ingen lust att banta och träna längre för någon annans skull. Vilken tidning jag än öppnar så är det artiklar liknande med "Gå ner 5 kg på två veckor!", "Träna bort magen redan ikväll!" eller "testa nya kolhydratfria dieten och rasa i vikt!". Jag är så otroligt less på det. Visst, är du sjukligt fet så ska du självklart banta för din hälsas skull. Men inte för någon annan anledning. Aldrig. Det är fan dags att vi börjar acceptera oss själva. Alla ser olika ut. Visst, jag har stora tuttar, som anses sexigt eller snyggt, i mångas ögon, men jag har däremot ingen platt mage som man ska ha till de stora tuttarna.

Men vem säger att det är vackrast med en benig mage som går inåt med massa revben som skär ut genom huden? Vem fan har bestämt att det är vackert? Snarare ser du väl rätt sjuk ut? Jag vill inte tala illa om smala människor, vissa är smala utan att de kan rå för det, men jag vänder mig till de tragiska människorna som hetsbantar och hetstränar för att gå ner till typ 40 kg. När hela ditt liv kretsar kring vad du äter eller hur mycket du har tränat idag. Varför vill vissa leva så? Varför inte njuta av god mat och ta en lugn skön promenad istället för att springa på rullbandet tills du tuppar av? Man kan vara nyttig och hälsosam.

 Jag har gått upp nästan 20 kg sista åren. Förr i tiden var jag så kallat "revbens-smal", men i äldre tonåren så började jag lägga på mig. Det var p-piller, alkohol och sena måltider som gjorde det. Men trots det är jag inte ohälsosamt fet, så varför ska jag äta mindre? Visst, jag är inte platt om magen, mina lår är inte helt dallerfria, jag kan få en extra haka när jag skrattar, jag har celluliter på rumpan, jag har breda höfter, jag har en aning gäddhäng i överarmarna. So what?! Vem ska bry sig? Varför ska jag må dåligt över det? Jag kommer i kläder i vanliga butiker, jag orkar gå i trappen upp till min lägenhet. Om jag håller på att missa bussen kan jag springa sista biten. Jag har inga sjukdomar. Jag är frisk. Men som sagt, jag har några extra kilo. Ingen är perfekt!

 Jag tycker man ska fokusera på människors bra sidor. Vill du dö senare i livet och känna "Åh, jag var ju i alla fall smal"? Vill du inte känna "det här o de här gjorde jag"? Sluta fokusera allt på din jävla midja och gör något istället! Skriv en bok, öppna en butik, ut och res, uppplev saker! Jag vill fan inte höra mer om "åhh, jag har gått upp 0,8 kg! Nu kommer jag inte i storlek 32 längre, omg". Var nöjd så länge du är frisk eller håll käften!

Vad föredrar ni? "Catwalk-modellernas" sjuka ideal som skapar anorexia eller en fyllig, normal, sund och hälsosam kropp?

Tumme upp för tuttar, rumpa, lår och höfter!!