Direktlänk till inlägg 20 oktober 2011

Fabulous?

Av Lina M - 20 oktober 2011 12:53

Jag minns mina drömmar i princip varenda natt. Det är väldigt sällsynt att jag inte minns vad jag drömt. Oftast är jag deppig när jag vaknar eftersom jag oftast är så lycklig i mina drömmar. Eller ja, lycklig och lycklig... Det är väl att ta i. Men jag har ett helt annat liv, och ibland känns det som att det mesta är bättre än mitt. (Förutom kolbitarna som får gå 1 mil för att få vatten och äta upp sitt spädbarn i brist på annat då...) Men om man tänker vanligt jävla svensson-liv. Varför är jag så missnöjd? Är det bristen på aktiviteter allt handlar om, eller är det någonting djupare?

Inatt drömde jag att jag var på en kryssning tillsammans med lite folk, samt min bror och katt. Jocke köpte en VHS-spelare i taxfreen och låste in sig i hytten tillsammans med katten. Han kopplade in VHS:en i den lilla TV som finns på plats och så kollade han på Jurassic Park. Och varenda gång jag kom in i hytten för att göra något så skrek han att Jurassic Park är en jävligt underskattad film.

Katten hade gömt sig under sängen. Tror han är rädd för dinosaurer. Och psykopater.

Är Jurassic park en jävligt underskattad film? Jag vet inte ens om den är under eller överskattad. Har fan aldrig tänkt på det. Aldrig hört någon direkt diskuterat det. Haha.

Sen helt plötsligt var jag på stan i ett gammaldags Rom. Gick förbi en affär som bara sålde parmesan-ost och min mamma började skrika om att parmesanen var efter henne. Jag minns att jag kände att jag var den ende normala i familjen.

Ett vanligt återkommande problem i mina drömmar är att jag alltid handlar så jävla snygga skor, väskor och kläder. Är så jävla nöjd liksom. Allt är provat i provhytten och jag tycker det ser så fantastiskt ut. Sådär fantastiskt passande som de aldrig känns i verkligheten. Där hänger det ut en valk lite här och var, men det kan jag säga att det inte gör i mina drömmar. Då är jag perfect slim, redo för badstranden, ja ni fattar.

Och det sorgliga är att när jag vaknar har jag ju inte kvar de där fantastiska kläderna. Eller skorna eller väskorna. Och kollar jag under täcket så är jag inte alls redo för badstranden, minst sagt.

Och det är fan såna dagar man känner: "fuck off, I'm out."

Livet kan inte ens unna mig en jävla latex-kjol.

Nä, det är för mycket begärt.

Ett par valkar mindre...? icke då.

Det ska jävlas till förbannelse.

Så jag får stå och vara smygfet i min gamla leopardkjol från 2003.

That's life.