Jag kan inte förstå att jag aldrig får se dig igen.
Allting gick så snabbt. Trodde inte att jag skulle åka till veterinären med dig, men inte få ta tillbaka dig hem.

Då veterinären sa att det vore bäst för dig att somna in och jag insåg att du aldrig skulle vakna igen...
Jag kommer aldrig glömma. Det kändes som att hela min värld rasade. Det fanns inget mer att göra. Jag vill inte se dig lida. Men jag ville inte se dig gå heller.

Jag vände mig om en sista gång för att se dig, precis innan du skulle ta dina sista andetag. Du tittade på oss och sträckte fram tassen.
Jag vet inte varför du gjorde så. Ville du inte att vi skulle gå, eller kände du på dig att det var sista gången vi sågs och du ville säga farväl?

Du var en stor del av mitt liv och jag saknar dig. Du var världens finaste vän och min ängel. Du har skänkt mig så många fina stunder.

Överallt ser jag minnen av dig, spår som du lämnat.
Din favoritfilt, din favoritboll.
Din favoritmat som vi köpte åt dig ligger fortfarande i kylen.

Jag undrar vart du är nu. Det gör så ont att du inte ligger här, ihoprullad i soffan som du brukade göra. Eller uppkrupen i min famn med ditt huvud vilandes på min axel.

Det enda som känns bra är att jag vet att du inte lider mer. Att se dig lida gjorde så ont i mig.
Och jag hoppas att jag får träffa dig nånstans, någon gång igen.

Då ska du få så många räkor du vill och vi ska sitta ute på din lilla sten som du tyckte så mycket om. Du ska få sitta i köksfönstret och kolla på fåglarna och ekorrarna därute som du också tyckte så mycket om. Du ska få ligga på din favoritpläd ute på balkongen och sola på sommaren.
Jag hoppas att du förstod hur älskad du var.

Du är det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen, och det sista jag tänker på innan jag somnar.

Sov gott, min älskade vän.