På jobbet eller i relationer  kan man uppleva att kraften och energin rinner av en när man är tillsammans med vissa personer. Den här personen är uppfylld av sig själv och får en kick av den kraft han/hon tar från andra. Den som drabbas blir däremot trött, handlingsförlamad och dränerad på energi. Kanske också ledsen utan att riktigt förstå varför. Och de gör det i regel utan att känna samvetskval, ånger eller skuld. I deras värld är andra människor till för dem, sällan tvärtom.  Ett sådant beteende kan i vissa fall styras av händelser långt bakåt i tiden.Som liten kanske personen inte blev lyssnad på eller tagen på allvar. Han/hon kände sig kränkt och inte sedd. Som vuxen vill man till varje pris undvika att hamna i en liknande situation. Därför överför man samma slags oförrätter på andra som man en gång själv blev utsatt för. Och upprepar dem. Det sker ofta omedvetet och automatiskt. Andra personer blir så att säga projektionsskärmar.

Köpte boken "Energitjuvar" idag och ska läsa mer eftersom jag har människor i min omgivning som är riktiga så kallat energitjuvar, blev intresserad av fenomenet. Känner ni igen er i texten? Känner ni en sån?

Idag när jag var på Hemköp och skulle handla lite mat så gick jag förbi en disk där det låg en grillad kyckling... alldeles ensam... Jag fick sånt dåligt samvete, så jag var tvungen att köpa den och äta upp den. Så att inte hans liv gick till spillo för att sedan slängas i soptunnan. Den låg där så ensam, och jag var inte långt ifrån till tårarna. (undrar om jag har pms eller nåt..? haha..)

Nej, men allvarligt. Det händer ofta att jag tycker synd om saker också. Eller kläder. Eller frukter.

En gång låg det en ensam vante på marken, jag var tvungen att ta upp den och lägga den i min källare så den inte låg ensam och frös.

En gång var jag proppmätt och skulle gå och lägga mig. Då gick jag förbi fruktskålen och såg en ensam banan liggandes där. Så jag var tvungen att tvinga i mig den.

Har tusen exempel på såna här grejer. Min mamma sa till mig när jag var liten att jag skulle växa ifrån det där, men nu är jag snart 20 år och det har nog bara blivit värre... hahah.... hjälp

Är jag störd på något vis eller känner flera på de här sättet?

När jag var liten såg jag ganska söt ut. Min mammas kompis Marina sa alltid att hon trodde att jag skulle bli fotomodell när jag blev stor.
Jag hade jättelångt, jätteblont tjockt hår och pigga, stora klargröna ögon. Hy som en persika. Jag stod ofta framför spegeln med mammas läppstift utsmetat i ansiktet och mimade till någon av Spice Girls hits. Självförtroendet på topp.

Tills en dag. Jag var med om en synnerligen makaber incident som slutade i att jag fick en golfklubba rakt igenom kinden. Det var ett stort hål. Kunde sticka igenom tungan. Blödde något så fasansfullt. Fick åka till akuten och sy ihop kinden. Det brändes. Efter det hände så tyckte jag att jag hade berövats min skönhet. Jag skulle aldrig bli artist eller modell. En fotomodell kunde väl inte ha ett ärr i ansiktet?

Jag fick ett ärr på vänstra kinden. Visserligen inget monster-ärr som ur en klassisk zombie-film. Men jag vill inte ha det där. Jag var ju van med min perfekta, lena persikohy. Nu hade jag ett streck på kinden. Men, jag hade tur i oturen som man säger. Ärret hamnade exakt där "smilgropen" sitter om man har smilgropar. Så resultatet blev att när jag log eller skrattade så fick jag en grop precis där det "ska" sitta. Läkarna berättade för mig att jag hade haft en sällsynt tur.

Klubban hade kunnat träffat mig så jag blivit blind.

Idag, ur nuets linser, så har jag ett helt annat perspektiv på saken. För det första vill jag inte arbeta som modell. Och för det andra så tycker jag om mitt ärr. Det har gett mig ett "personligt" drag. Det finns en historia bakom varför jag fick det där ärret. Och det är inget jag ska skämmas över. Det vore bara befängt att slösa bort energi på att hata något som faktiskt inte alls är fult. Det var faktiskt aldrig någon som sa det heller. Men ni vet hur det är, har man fått en fix idè så är det svårt att få bort tankarna.

Faktum är att de flesta inte ens registrerat att jag har ett ärr där. De flesta noterar det inte överhuvudtaget. Jag undrar varför det varit en sådan stor grej för mig. Tänk om jag blivit blind istället. Ett litet ärr på kinden är nog vad de flesta skulle föredra. Jag blir arg på mig själv att jag tänker sådär befängt. Fan, folk föds förlamade, blinda, utan ben, utan hörsel, osv osv. Vad fan har jag att gnälla på? Mitt ärr är oväsentligt. Har jag lärt mig nu på äldre dagar. Fick jag möjligheten att ta bort mitt ärr så skulle jag faktiskt inte lägga pengar eller tid på det, för det är en del av mig. Som jag har lärt mig att acceptera, och till och med tycka om.

Har ni något "komplex" över något, som faktiskt ingen annan ser på samma sätt?

Vi föds, vi växer upp och spenderar 10-15 år på att utbilda oss. När man väl är klar med det, ja då är det dags att börja jobba! (Har alltid förbryllat mig att studenterna firar att få börja jobba. Eventuellt bli arbetslösa.) Vi jobbar i 40 år, nästan varenda dag. Sen blir vi pensionärer och har ont överallt och minns inte vad vi gjorde för 5 minuter sen. Sedan är det dags att dö och då blickar man tillbaka i sitt liv och insèr att man gjort allt bara för att tjäna pengar och på så sätt fortsätta leva. Tyvärr är det ju det våra liv går ut på.

Vi går upp klockan 7 varje morgon och äter frukost och dricker våran jävla kopp med kaffe.  Sedan åker vi iväg till jobbet. Sliter hela dagen för att sen komma hem och försöka orka träna för att öka sina chanser att få leva längre än medelåldern. Fem av ju dagar i veckan (oftast) jobbar man och tjänar pengar. Man anpassar sig och försöker göra sig till någon annan för att få status och övertyga andra om att vi minsann inte är misslyckade.

Man kanske köper ett fint hus (om man har tur...) med pengarna som blir över. man köper mat, betalar hyra på det fina huset och eventuellt köper sina cigaretter som en gång i tiden gav "status" och som nu bara dödar dig sakta men säkert. och ekonomiskt. (jag hatar att vara rökare.)

Lite då och då i livet gör vi något roligt som fyller ut den gråa vardagliga tristessen och vi lever för stunden. (Och ja, vad är då våra intressen? Kasta bort 60 spänn per öl på någon krog?) Sen är vi tillbaka i verkligen igen. Efter helgen, efter semestern. Back to reality.

Visst, det finns betydelsefulla saker i livet. Kärlek, vänner... you name it. Men det är ändå ganska deprimerande att detta är det som livet går ut på för de flesta. Jobba för att leva.

Springa runt i råtthjulet vill jag inte göra varenda jävla dag. Jag tycker det känns tråkigt att jag inte finner någon vidare mening med mitt liv.

Läste på text-tv nyss att någon 80+ dam hade blivit rånad och våldtagen. Vad är det för en sjuk jävel som gör sånt? Visst, fine, folk rånar folk osv... Men att våldta en så gammal människa? Varför i helvete då? Det är en sjuk värld vi lever i. Tycker fruktansvärt synd om den stackars människan. Vilken förnedring! Det skulle lika gärna kunna vara eran egen farmor eller mormor. Så jävla vidrigt. Skulle man få tag på en sån där människa skulle man nog inte banga på ett nackskott. Fyfan.

Jag undrar hur vanligt det är med folk som inte förstår sig på ironi. Enligt min mening är människor som ej kan förstå ironi mindre intelligenta. Jag har märkt det på min omgivning. Mina "smarta" vänner förstår alltid när jag drar ironi-skämt. Mina lite... "mindre smarta" vänner fattar ingenting!

Såhär kan en dialog utspela sig: (tjejen är väldigt, jag menar väldigt smal.)
Tjejen: "Men faan va fet jag ser ut i de här byxorna..."

Jag är trött på att hon säger att hon är fet, för det är bara en uppmärksamhetsgrej- jag vet det. Hon vet om att hon är jättesmal.

Jag: "Jaaa, fan va fet du ser ut i de där byxorna? Sådär kan du ju inte gå ut? Ser ut som en stor jävla falukorv?"

Sen säger jag inget mer. Går några sekunder. Sen tittar jag upp på min vän, som står och gapar emot mig.

Tjejen, helt mållös: Va?! Säger du att jag är FET?! Men kolla på dig själv då?!!!!! Du väger typ... 50 kg mer än mig!!? Ehhh?"

Jag: men snälla du.. jag skojade...du ser skitbra ut i byxorna....*suck*

Enligt mig så är den här personlighetstypen extremt extremt extremt osäker på sig själv. Hon kan aldrig göra ironi på sig själv. Jag kan till exempel dra i mig en fet pizza, klappa mig på magen och sucka förnöjt, "Nu ligger jag nog på tresiffrigt snart!" eller kanske ta på mig ett sånt där modernt midjebälte och säga att jag ser ut som en ungersk brottar-kvinna. Jag bjuder på den! Men vissa människor kan bara inte göra det.

Sen har vi de osäkra människorna typ 2, som faktiskt gör sig lustiga av sig själva - innan någon annan gör det! De drar hela grejen väldigt långt och gör skämt om sig själva hela tiden. Såklart. Innan någon annan hinner göra det. Det är extremt känsliga, men vill visa sig roliga och en "jag bryr mig inte"-attityd. Jag känner två tjejer från både typ 1 och typ 2.

Mer om typ 1 är den personen tar allting bokstavligt. Och jag tycker det är jobbigt i längden. Snälla, låt mig skoja någon gång när du klippt ny frisyr och alla utbrister "ååh läckert". Låt mig då få säga "Stäm dem. Du kommer garanterat få massvis med pengar."

Jag vill inte ha en "fyfan vilken bitch du är???!?"-kommentar då. Snälla. Kan vi vara lite ironiska och skojiga ibland? Vi är vännner. Du borde veta att jag inte är någon "bitch" eller vad du nu kallar mig, emot dig. Jag skojar.

Har ni såna vänner?

ps. Har hört att i Finland finns det inte ens ett ord för ironi.. Myt?

För en stund sen satt jag och pratade med en person. Vill inte nämna några namn, det är inte schysst att hänga ut folk. Men hursomhelst så sa personen:

"****** är ingen skönhet precis. Hon är tjock och är ganska tunnhårg och har glasögon. Men hon är väldigt snäll, pålitlig och rolig. Så jag kan umgås med henne ändå."

Jag kunde inte låta bli att vara ironisk.

"Men gud, vad snällt och godhjärtat av dig" med en överdriven förvånad blick.

Ännu mer förvånad och ställd blir jag när personen inte ens anar ironi i min mening och svarar:
"Ja, men utseendet är inte det viktigaste. Även om jag ibland kan skämmas att gå bredvid henne..."

Jag gav upp mitt försök att vara ironisk, och frågade istället varför hon skämdes.

"För folk kanske tänker "titta vad ful människa hon umgås med", svarade hon.

Jag blir mållös.

"Är du så ytlig?!" var jag tvungen att veta.

"Va? Ytlig? Vadå...?" Personen tittade förvånat på mig.

Jag kände inte för att avsluta diskussionen. Jag svarade bara "Hoppas du blir fet och tunnhårig samt får synfel." Sen gick jag.

Fyfan vad ytliga folk är. Mår fan illa.

Tycker folk att de är "schyssta" och godhjärtade människor när det typ "offrar" sig och umgås med en "ful" människa, som faktiskt är snäll, pålitlig och rolig? (tre av de viktigaste egenskaperna hos en person enligt mig.) Vill man hellre umgås med en person som är "skitsnygg" men helt blåst, elak och allmänt skittråkig?

Jag pratar heller inte här om någon 14åring som inte förstår bättre. Utan det är vuxna människor som tänker såhär. Jag vet inte om jag ska bli arg eller tycka synd om dem.

Det handlar förfan om en kompis! Inte en potentiell pojkvän, då jag själv kan tycka att det ska finnas en attraktion osv... Det förstår jag. Men en kompis... varför??

Kolla! jag ser ut som en blond bimbo nu. hoppas jag får maaaassor med kompisar.