Koll på läget, suverän arena för skryt och uppmärksamhet. Snabb feedback.  Livet på "fejjan" tillfredsställer många."Lisa pettersson är nu vän med Emma Olsson.", "Nu är det läggdags", "På väg till skolan", "Ska borsta tänderna".Han eller hon som ständigt berättar vad han eller hon gjort, och som samlar på kompisar och är nu uppe i 1035. De uppdaterar statusen i tid och otid. Hemma, från mobilen på bussen, på möten under jobbet. Utan att någonsin berätta något intressant.

 

 Jag tror att mycket av det är en strategi för att framställa oss själva som bättre än vad vi egentligen är, eller ge en inblick i att vi har ett bättre och roligare liv än vad som egentligen är sant. Vi väljer vilken bild vi önskar lämna ut av oss själva. Vi är flockdjur och vill gärna bli sedda. Dessa ständigt noggranna uppdateringar kring vad som händer oss i detalj under dagarna har väckt så mycket irritation att det till och med har bildats grupper på facebook mot dem. "Vi som inte statusuppdaterar utan att ha något viktigt att säga" är ett exempel.

 

 Varje gång vi kopplar upp oss hoppas vi på att vi fått något meddelande. Och ibland blir vi belönade. Likaså folk som är spelberoende och vinner ibland. Det gör mer tillfredsställelse än att bli belönad hela tiden. Det blir en kick varje gång du faktiskt fått någon kommentar eller en ny "vän". Och det uppfyller ju även vårat bekräftelsebehov. Vi tycker om när andra noterar oss. Vi vill bli sedda. "Jag finns, jag är någon!". Jag tror att våra vänners spontana kommentarer förstärker vårat behov av att skriva mer. Tror inte ni det? Om aldrig någon läste, eller tittade på dina bilder skulle du nog inte känna samma behov av att skriva i detalj om din dag. Om allt var för din egen skull borde man ju likväl kunna skriva en privat dagbok i en anteckningsbok.

 

 Och tillbaka till "kompissamlaren". Dem främsta tecknet för kompissamlaren är att han eller hon har över 800 vänner utan att vara Oprah Winfrey eller Barack Obama. Man sneglar ängsligt på sitt egna antal vänner och har undrat hur i helvete människan kan känna så många. Så har i alla jag tänkt förr. Men svaret är ju naturligtvis att denne personen inte har en aning om vilka alla de här människorna är. Utom möjligen de första 100 på sin höjd.

 

 Och så har vi ju "mamma-bloggarna". Framförallt "ung-mamma-bloggarna". Ursäkta mig, ta inte detta fel, men vem fan vill läsa om vad fan din snoriga unge gör hela dagarna? Jag skiter i om William som är tre och ett halvt år har skitit på sig eller lärt sig att gå eller cykla eller krypa eller säga "mamma". Eller att du blev på smällen när du var 12 år på en klassfest och "ångrar inte en sekund av det. Underbara lilla Thea hade ju aldrig funnits till annars, och de är hela mitt liv, hela min vääääärld."Det är sorgligt. Du var ett barn själv. Jag har så svårt att förstå mig på det där. Du har all tid i världen att bli morsa. Du vinner inte så mycket på det. Du får mindre egen-tid och får dåligt med pengar. Och får ta ett jävla ansvar.

 

 (Men jag måste erkänna att jag på något sätt beundrar er hur ni pallar det. Och att många av er faktiskt sköter det jävligt snyggt. Vissa av er är nog jättebra föräldrar. Men det finns även as som försummar sina barn och ger dem ett helvete. Är ute och festar jämt, kan knappt ta hand om sig själv men ska ändå ta hand om en totalt hjälplös bebis.)

 

 Men som sagt, detta helsikes mamma-bloggar. Bilder på barnen överallt. Samma skit dag in, dag ut. Tusen miljoner människor har barn, det är inget nytt! Ni är inte speciella. Det är klart man kan skriva om sitt barn ibland. Jag skriver själv om min katt och min hund då och då. Det är mysigt. Men att låta hela bloggen kretsa kring ungjäveln är bara såååååå dödligt uttråkande. Och jag vet, jag vet. Ni tänker "MEN LÅT BLI ATT LÄSA DÅ!". Och ja, det gör jag. Era ungar är fula och luktar illa. (Nu kommer jag säkert få massvis med arga morsor efter mig. haha! Skämt åsido. Jag står faktiskt för detta.)

 

 Äsch, jag tror att de flesta lever ett ganska innehållslöst liv. Men slutar trots det aldrig uppdatera. Och blir folk lyckliga av det, så ska folk naturligtvis fortsätta. Men jag uppskattar när folk faktiskt vill säga något. När folk har tänkt till lite. Men det verkar vara för mycket begärt. De flesta är kapabla till ett "Det regnar"-inlägg eller "Dagens outfit" i en smutsig , fläckig spegel med glossig plutmun. (Men vem vill egentligen veta att Sofia, 16 år ifrån Torslanda har ljusblåa leggings och en romantiskt röd kofta med puffärmar på sig idag?) Jag är fruktansvärt trött på det. Är ni? Eller har jag skrivit ett långt inlägg fullt med skit?

 

Det vi kallar vänner

Hur mycket ska man egentligen lita på folk? Sina så kallade "vänner". Hur många gånger har man inte hört klassikern:"Berätta inte att jag har sagt det här, men...". Då kan jag garantera att personen som säger så till dig, pratar likadant om dig. Var så säker. Människor är sluga, även om man inte alltid tror det.

Folk är generellt sett egoistiska, enligt min erfarenhet. Kan nog stämma att skadeglädje är den enda riktigt sanna glädjen. Hur många pirrar det inte till i kroppen för av iver att berätta när något riktigt saftigt har hänt någon. Oavsett om vi känner personen eller inte. Ärligt. Det är lite kul när någon blivit dumpad eller gått upp i vikt, för då känner man sig bättre själv. Tragiskt nog. "Åh, vilken tur att det inte är jag", tänker vi. Självklart finns det godhjärtade människor som bara vill väl (eller finns det?). Men jag har inte träffat någon. Alla har en djävul i sig, mer eller mindre.

"Jag finns här för dig, gumman <3333". HAHA! Tillåt mig skratta. För det första är det patetiskt att påstå sig "finnas" för någon via en bilddagbok. Om du verkligen bryr dig om personen, se då till att träffa personen, eller ring åtminstone. Vad fan är det med folk? Jag blir frustrerad! Folk påstår sig älska människor de känt i trekvart.

Jag har själv ett exempel. När jag började i en ny klass för ett antal år sen blev jag vän med en grupp tjejer. Vi umgicks några lektioner under dagen, käkade lunch ihop, tog en cigg i rasterna. Samma kväll loggar jag in på min jävla bilddagbok och finner ett meddelande. "Ses imorgon gumman, älskar dig! <333" Det är fan så man blir rädd! Åter igen, vad fan är det med folk? Kan någon förklara för mig? Unga människor framförallt missbrukar ordet älska något så fruktansvärt. Det har verkligen tappat sin innebörd. De säger "Jag älskar dig" till någon i familjen, och till en tjej de käkat köttbullar med i skolan under en lunch.

Jag tycker man ska vara försiktig med folk överhuvudtaget. Vilka man anförtror sig åt. Hur mycket de än påstår att de "finns där" så har jag aldrig känt så. Jag skulle behöva bli överbevisad. Tills dess kommer jag tro att de flesta människor är svin.

  

Jag har funderat ett tag över att folk jämt ska vara så beroende av saker. Eller missbruka saker. Väldigt ofta läser jag om folk som är "beroende" av skor eller "missbrukar" choklad. Allt tjat om missbruk hit och missbruk dit gör mig fan lite irriterad. Om folk inte missbrukar skor, så missbrukar de alkohol, och missbrukar de inte alkohol så missbrukar de Pringles. Nuförtiden verkar alla vilja personifiera sig med någon form av missbruk. Är det modernt? Som förr när det var populärt att vara lesbisk, och var ni inte det, då skulle vi vara vegitarianer. Varför har folk ett sånt behov av att vara något? Varför inte bara vara sig själv? (Även om det låter klyschigt.)

Jag skulle kunna säga att jag är beroende av mat t.ex, för jag äter mat ofta, tänker på mat ofta, blir ledsen om jag inte får mat, blir glad när jag får mat. Kan inte leva utan mat. Älskar mat. Är jag "beroende" av mat då? Missbrukar jag mat? Nej, det gör jag förihelvete inte. Jag skulle kunna säga att jag var beroende av alkohol eftersom jag kan dricka varje dag i perioder om jag så vill. Men saker är den, att vi är inte så beroende som vi tror. Och säger du dig vara beroende tror jag chansen är större för att du faktiskt tror att du är det. Ta det med en nya salt istället. Så länge du inte ligger och skakar och slår huvudet i väggen för du inte får dina jävla sandaler eller pumps, dina pringles eller din päron-cider så är du inte beroende.

Att säga nåt så löjligt som att du är en "shopaholic" eller är beroende av högklackade skor eller Daim-tårta är ett hån mot folk som har riktiga missbrukar-problem.

  

Här har vi då tacos-narkomanen

Insändare.

"Hej! Jag har ett stort problem. Min pojkvän har köpt mig en sjuksköterske-uniform och vill att jag ska ha den på mig när vi har sex. Jag älskar honom men tycker inte att det här känns bra, särskilt med tanke på att det inte ens är en kort, sexig sjuksköterske-uniform av nylon som man skulle kunna köpa i någon sexshop eller så, utan en riktig sköterskeuniform som han har hittat i en sexond hand-butik. Vad ska jag göra?"

Jag säger bara, ha ha ha! Vansinnigt rolig, udda kille som köper en "äkta" uniform och vill leka. Det är fan "äkta" rollspel ju! haha. (För hur många killar som gärna vill tro att sköterskerna har en sexig, vit liten latex-klänning så vet ju alla att det inte är så.) Bättre och göra det verklighetstroget som insändarens pojkvän. Gröna pösiga byxor, foppa-tofflor....Han vet verkligen the real stuff! hahah.

Och vad är förresten grejen med karlar och sjuksköterskor?

Det är tydligt att många killar inte legat på sjukhus, för hade dem det så hade de aldrig kommit på tanken att sjuksköterskor är de minsta sexiga. Sköterskor är hårdhjärtade individer som klär ut en i förödmjukande blåa nattlinnen av papper. Och så säger de jämt: "Och hur mår vi idag då?" trots att man ligger där ensam i sängen, och de tvingar en att kissa i små metallkärl när man faktiskt är fullt kapabel att gå till toaletten.

Men å andra sidan, det finns uddare fantasier. Som ni säkert vet. Sjuksköterske-drömmen är väldigt sexig jämförelsevis med män som tycker det är upphetsande med att klä sig i blöjor och vagga runt som om de nyss har lärt sig att gå, och välta en massa saker samt bli matade med morotspurè. Bajs, kiss, spy och blöj-sex går verkligen bort.

Verkligen är liiite gråare.

  

Hur mycket påverkas ni av utseende-hetsen?

 

Jag är faktiskt ganska nöjd med mig själv. Egentligen. Men ibland kan jag ärligt talat bli osäker när jag ser hur man "ska" se ut för att vara snygg. Samhällets ideal. Jag har ingen lust att banta och träna längre för någon annans skull. Vilken tidning jag än öppnar så är det artiklar liknande med "Gå ner 5 kg på två veckor!", "Träna bort magen redan ikväll!" eller "testa nya kolhydratfria dieten och rasa i vikt!". Jag är så otroligt less på det. Visst, är du sjukligt fet så ska du självklart banta för din hälsas skull. Men inte för någon annan anledning. Aldrig. Det är fan dags att vi börjar acceptera oss själva. Alla ser olika ut. Visst, jag har stora tuttar, som anses sexigt eller snyggt, i mångas ögon, men jag har däremot ingen platt mage som man ska ha till de stora tuttarna.

 

Men vem säger att det är vackrast med en benig mage som går inåt med massa revben som skär ut genom huden? Vem fan har bestämt att det är vackert? Snarare ser du väl rätt sjuk ut? Jag vill inte tala illa om smala människor, vissa är smala utan att de kan rå för det, men jag vänder mig till de tragiska människorna som hetsbantar och hetstränar för att gå ner till typ 40 kg. När hela ditt liv kretsar kring vad du äter eller hur mycket du har tränat idag. Varför vill vissa leva så? Varför inte njuta av god mat och ta en lugn skön promenad istället för att springa på rullbandet tills du tuppar av? Man kan vara nyttig och hälsosam.

 

 Jag har gått upp nästan 20 kg sista åren. Förr i tiden var jag så kallat "revbens-smal", men i äldre tonåren så började jag lägga på mig. Det var p-piller, alkohol och sena måltider som gjorde det. Men trots det är jag inte ohälsosamt fet, så varför ska jag äta mindre? Visst, jag är inte platt om magen, mina lår är inte helt dallerfria, jag kan få en extra haka när jag skrattar, jag har celluliter på rumpan, jag har breda höfter, jag har en aning gäddhäng i överarmarna. So what?! Vem ska bry sig? Varför ska jag må dåligt över det? Jag kommer i kläder i vanliga butiker, jag orkar gå i trappen upp till min lägenhet. Om jag håller på att missa bussen kan jag springa sista biten. Jag har inga sjukdomar. Jag är frisk. Men som sagt, jag har några extra kilo. Ingen är perfekt!

 

 Jag tycker man ska fokusera på människors bra sidor. Vill du dö senare i livet och känna "Åh, jag var ju i alla fall smal"? Vill du inte känna "det här o de här gjorde jag"? Sluta fokusera allt på din jävla midja och gör något istället! Skriv en bok, öppna en butik, ut och res, uppplev saker! Jag vill fan inte höra mer om "åhh, jag har gått upp 0,8 kg! Nu kommer jag inte i storlek 32 längre, omg". Var nöjd så länge du är frisk eller håll käften!

 

  

Vad föredrar ni? "Catwalk-modellernas" sjuka ideal som skapar anorexia eller en fyllig, normal, sund och hälsosam kropp?

 

Tumme upp för tuttar, rumpa, lår och höfter!!   

"Välkommen åter", den så kallade nya "humor-serien" på tv4 är nog bland det sämsta jag har sett.  Under avsnittets 22 minuter så lyckas jag inte hitta ett enda roligt skämt och det är så pinsamt, smärtsamt dåligt. Jag undrar, vem fan har skrivit manus, och vem fan sitter och skrattar åt skiten? Tycker nån att det där är roligt på riktigt? Komiskt nog är det faktiskt  "Sveriges  kvinnliga humor-elit" som medverkar. Kan de inte prestera bättre än såhär?

Anna Blomberg känner jag igen från Kvarteret Skatan, där jag iofs tyckte att hon var rätt rolig imellanåt. Men det här... nej....Och Petra Mede, kan inte hon bara.. försvinna? Jobbigare kvinna får man fan leta efter. usch.

Vad tycker ni?

  

Det är märkligt hur verkliga saker kan kännas i en dröm. Och när man vaknar verkar det helt orealistiskt. Mina drömmar är ofta riktigt knepa, men i drömmarna förekommer det helt naturliga. Man kan bli jagad av en ilsken tupp med röda ögon, som vill picka ur ens ögon. Man kan hoppa in i tvspelet man kör och vara delaktig i det. Det finns levande dockor som vaknar på nätterna och stirrar på en i mörkret. Men å andra sidan, hur mycket vet vi om livet? Vad existerar och vad existerar inte? Kan vi endast gå på fysikens lag, eller finns det saker vi inte förstår som förekommer på denna planet, i detta liv? Tror du på spöken? Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vill tro. Men jag vet inte om jag gör det. Jag har i alla fall aldrig blivit överbevisad.

 Det mesta "övernaturliga" som hänt mig har visat sig haft en naturlig förklaring i slutändan. Men jag har alltid blivit en smula hoppfull när köksfläkten eller radion mitt i natten bara går igång, eller man hör mystiska fotsteg i hallen trots att man är själv hemma. Hjärtat slår i 180, adrenalinet pumpar. Vill att det ska hända något spännande. Snälla, snälla "spöke", om du finns, visa dig så jag får känna känslan av att det finns något efter döden. Att allt inte bara blir svart. Att vi lever vidare på en plats vi vill vara på och vakar över våra nära och kära. Men, deprimerande nog, så tror jag inte på ett liv efter döden. Om jag ska vara hundra procent ärlig. Jag tror inte på det förräns den dag någon överbevisar mig. Hittils har jag bara kännt mig bevisad till att det icke existerar.

För min döda morfar har sorgligt nog aldrig gett mig ett tecken på att han lever kvar. Natten tills hans dödsdag vaknade jag av en smäll i vardagsrummet. En bokhylla hade ramlat ner och vridit runt sig ett varv. I min hoppfulla fantasi ville jag tolka det som ett tecken, att nånting hände denna natt för 5 år sedan, och han vill visa att han finns. (på ett konstigt sätt, ja. Att välta en bokhylla känns inte så vackert, mer... onödigt. Vore bättre med att stearin från ljuset droppar ut på bordet och bildar en symboliskt text.) Hursomhelst. Jag vill se tecken i det mesta och började spekulera vilt.

Tills jag faktiskt såg min mamma i mörkret, sittandes på sängkanten och gasta: "Akta er för skyltdockorna, de lever!". Mina förhoppningar krossades, likt ett glas kastat ner i trappuppgången, och jag insåg att det var bara mamma som blivit vimsig av sömntabletter och vält saker i sömnen. Det var inte mer magiskt än så. Nog kan man påstå att det kan vara en aning kusligt att mitt i natten bli väckt av att det finns "levande skyltdockor" i lägenheten, men i mitt fall blev jag bara otroligt trött. Hade jag varit yngre hade jag trott att jag varit med i Silent Hill och börjat springa efter köttknivar och brödknivar och hysteriskt frågat "vart, vart?!". Nu gick jag bara och la mig istället.

  

Tänk att det (oftast) ska finnas en kille eller en tjej som ska vara så jävla "rolig" eller möjligtvis "galen". Eller kanske klassikern, "bjuda på sig själv". Vet ni vad jag menar? Den här galningen som sätter på sig ett sexpack på huvudet, dansar med en lampa eller kanske byter kläder med nån? åh gud så tokigt, vara kille och ha en BH på sig? Tokiga Tompa liksom!

 Och jag vet inte vad som är värst. Personen som sätter på sig en cowboyhatt eller de som faktiskt uppmuntrar människan och kommer med kommentarer som "fan va galen du är asså! störtskön!! Asså han är helt crazy".Kanske tar ett kort, slänger upp på facebook och vill riktigt visa vilket galet skönt gäng vi är! Brudarna/grabbarna som verkligen kan festa! Festa hårt! Minst till krogen stänger, så man kan dra på någon skön efterfest. Kvällen är ju inte slut än! Där kan man kanske vara lite galen och lyssna på Aqua? Eller varför inte Spice girls? Helgalet ju! Det lyssnade ju småtjejer på under 90talet!??

Visst känner vi alla en sån? Eller åtminstonde har träffat på en sån? Kanske är ni såna själva? En rolig tjej? Bjuder på sig själv? Jag hoppas att folk finner lite insikt så småningom och skärper till sig. För jag får ont i magen av att se det där. Sätt er ner, drick eran jävla öl och ge fan i lampan/sexpack-kartongen/evelinas bh/lillesyrrans gamla toybox-skiva eller vad fan det nu kan vara. Ni skämmer ut er. Ni är inte roliga. Kör upp lampan i röven eller bajsa evelina i munnen istället. Då, kära vänner, är ni galna!

Puss och tack för mig!