Jag tvingar mig själv att sminka mig, fast jag inte orkar och bara ska vara hemma hela dagen.

Varför?

Ifall jag skulle ramla och bryta benet så vill jag inte komma osminkad till akuten.

Kanske något ytligt. Jag vet inte. Men om jag ligger där med brutet ben så kanske det är läge att försöka få tag på en telefon och ringa ambulans, inte krypa till mascaran och pudret.

Är lite avundsjuk på de som är snygga utan smink

Jag har köpt "rent" Valeriana, i lösvikt. Alltså inte i tablettform. Jag har haft de sjukaste och mest relistiska drömmarna inatt. Ett uppvaknade i mellan. Första drömmen handlade om att jag blev blind. Allt var ett mörker. Och en av mina fobier är att just bli blind. Att inte kunna läsa som vanligt, se på Desperate Housewives, ta en promenad i naturen, måla, att inte kunna se sina nära och kära. De som är blinda och ändå fortsätter sina liv som "vanligt" och inte blir deprimerade... Shit, vad starka ni är! Kanske är det en vanesak efter ett tag. Men fyfan. Jag lider med er. Skulle hellre bli döv och stum, bara jag hade synen kvar. Så för mig var detta en riktig jävla mardröm. Inte nåt spooky spooky spöke som jagar mig. Detta är en form av realistisk mardröm där jag fick prova på att vara blind. Och jag är extra tacksam för att jag vaknade upp och såg.

Gick upp och pissade och drack ett glas vatten. Hade obehagskänsla i kroppen. Gick tillbaka till sängen. Somnade om efter ett tag. Och då kom ännu mer sjuka drömmar.

(Varning för makabert innehåll.)

Jag var på Bäckby, tror jag. Träffade en vän. Sista bussen hem skulle gå klockan 22:00. Jag var orolig hela tiden att missa den, då jag hade en känsla av att jag inte kan komma hem annars. Vi käkade nånting, jag hade koll på klockan. Den var 20:00. Jag tänkte att jag skulle börja bege mig mot bussen.

Sa hejdå, och börjde gå. Men hur jag än gick, så kom jag inte fram. Jag kände inte igen mig, och det blev allt mörkare och mörkare. Batteriet på telefonen börjar sakta men säkert att dö ut. Jag frågar folk jag möter; "Var är busshållsplatsen?" Alla förklarar snällt, men fast jag följer deras råd så kommer jag inte fram. Det har nu börjat blivit nästan kolsvart, endast gatulamporna längs cykelbanorna lyser upp vägen.

Jag börjar känna mig smått desperat. En bit bort kommer ett gäng killar, runt tjugo års-åldern. Jag känner mig hotad direkt och får en känsla av att detta är inga bra personer. Försöker vika av åt ett annat håll, men de har redan sett mig. Jag känner mig extremt hotad i mörkret. Det är endast skog omkring och inga andra människor syns till. De går i fortare takt mot mitt håll, och till slut är de framme vid mig. De börjar slänga sig med sexuella kommentarer och kladda på mig. Jag tänker att jag inte ska flippa ur och skrika, jag försöker behålla mig lugn och snäll. Kanske är konstigt, men ibland är det bättre.

En kille släpar in mig i skogen. Han våldtar mig, medans jag hjälplöst skriker att han ska sluta. Men han bara skrattar. Det är kallt med mina sönderrivna kläder.

Helt plötsligt kommer en gammal dam, med en ganska liten hund. Hon ser allt och stannar upp som i chock medans hunden börjar skälla. Som att hon inte riktigt kan ta in att hon ser en riktig våldtäkt i skogen. Jag skriker att hon ska ringa polisen. Hon tar upp en mobiltelefon ur handväskan. Men våldtäktsmannens kamrater ser detta och springer fram till henne och sparkar omkull henne. Sen tar dem en rejäl sten och slår på hundens huvud medans den gnyr och skriker av plågor. Jag släpper för ett tag att jag själv blir våldtagen och lider tusen gånger mera för den oskyldiga hundens öde. Jag skriker så hysteriskt så min röst spricker. Både jag och hunden skriker.

Det är en makaber känsla att bli våldtagen samtidigt som man ser en liten hund torteras. Till slut tar en av killarna i allt vad han kan, och hundens huvud krossas. Ett sista skrik. Sen är han helt död. Ligger stilla i sitt egna blod, sina ben, organ. Tanten ligger halvt medvetslös. Kan inte röra sig, men ändå se vad som händer. Hon skriker hundens namn, vilket jag inte minns. Det är ett sånt hjärtskärande smärtsamt skrik. Hennes lilla glada, fluffiga vän är nu borta. Är bara en mörkröd sörja.

Jag blir lämnad i skogen, utan kläder, med en tant som bara skriker och "hunden", som man nu inte ens kan se är en hund knappt ligger bara där livlös.

En liten pälstuss flyger stillsamt iväg i vinden.

Sen vaknar jag.

Har fortfarande ont i själen på något konstigt vis. Allt detta kändes så verkligt. Som att det har hänt på riktigt. Det är svårt för mig att bearbeta, även om det var en dröm. Jag vet inte om jag vågrar ta Valeriana något mer. Det väcker sjuka tankar har jag märkt. Och det är ingen slump, jag har forskat i detta. Det finns garanterat ett samband mellan Valeriana och drömmar. Drömmar som inte alls har varit positiva...

Försökte hitta en bild på hur hunden såg ut, och detta är väldigt likt :(

Fan, det gör ont i mitt hjärta.