Förr i tiden längtade jag redan på måndagen efter den magiska fredagen!

Veckans höjdpunkt tyckte jag. Jag måste ha varit lyckligare då.

Nu förknippar jag bara helgerna med att man ska göra något, att om man sitter hemma är man bara patetisk och har inga vänner, blabla...

Jag vet inte vad som hänt, men jag har ingen lust att göra saker längre. Därför är helgen jobbig, för alla jävlar ska hitta på dittan och dattan. Blir bara en jävla press av allt. Usch.

Jag vill bara gräva ner mig någonstans. Jag vill inte leva, men jag vill inte dö. Jag lever i en bubbla av ångest och jag hoppas att jag snart ser något ljus.

Jaja, nog med ångest. Solen skiner idag. Wohoo?!

Inte mycket att njuta av om man vill dra ner persiennerna och gå i ide. Jävla tjat om solen. Klockan är inte ens 11 och jag har redan hört "vilket strålande väder" det är fem gånger.

Oj, nu var det visst negativt laddat igen. 

Antar att det är lite skönt att gnälla ibland.

Jag har gjort bort mig.

90-tals-nostalgi på morgonkvisten.    

Det är läskigt att jag önskade dig olycka, så innerligt.

Sen händet det.
Dock inte på ett sätt jag önskat.
En oskyldig får lida. 

Jag önskar att kunde ta tillbaka mina önskningar, faktiskt.

Jag önskade även en annan grej, som nu har infunnit sig.
Men det känns inte så bra som jag trodde.
H*n kommer ändå alltid tänka på den personen. Jag kommer inte räcka till.

Barndom. Förväntningar. Kärleken för given. Hur allt kan försvinna.

ROLL UP AND HAVE 'SUM CHILL