Jag har klättrat ganska högt. Men jag når inte toppen. Ett tveksamt klumpigt steg upp, men rädslan slår tag i en som en stark orkan i själen och rör runt, och jag måste klättra ner. Livrädd. Måste ta mig ner, ner, ner. Till den trygga zoonen. Men jag kan inte alltid stanna där. Någon gång måste jag väl våga nå målet?

Alla andra står där uppe på toppen och tittar ner på mig. Inte nedlåtande denna gång. Dem hejjar på mig, kom igen! Du klarar det. Men jag gör inte det. Rädslan! Den jävla rädslan är för stor. Det är så skräckinjagande att jag får dödsångest. 

Den där jävla höga höjden...Svindlande. 

Jag är redan på för hög mark, som jag knappt hanterar. Det är så skört. Och det krävs så mycket mod. Jag har visserligen byggt upp en del, att jag ändå vågar står där uppe. Så långt uppe har jag inte varit på länge. Men viljan att ta sig upp, på toppen, och blicka ut över  den där staden med stolthet och mod  känns långt borta.

Jag står fortfarande på mellan-våningen och tittar modlöst upp. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ny blogg, samma Lina. (fast ändå inte...)www.nouw.se/lieebliee ...

Musik är farligt för mig. Kan få mig att göra dumma saker

Ett avsnitt av Morran och Tobias Shopping  

Hämtat ut mitt nya pass idag. Åker till London nästa vecka... vill, vill inte.   ...

Känns som att jag aldrig kommer läka :(