Jag är rädd för att bli den där mannen i drömmen.
Smutsig, beroende, hemlös, sargad.
Att mina närstående ska se på detta, hjälplöst.
Jag springer ifrån den där mannen. Först med all kraft jag har.
Sen ger jag upp och låter honom erövra mig. En tvekan. Jag är inte helt säker på vad jag vill.
Jag springer, och stannar. Springer, och stannar.

Flodvågen tornar upp sig i horisonten, hotfullt och skrämmande med varsel att något hemskt är på väg att hända.
Jag får välja några få saker jag ska ta med mig innan flykt.
Men jag står där och vet inte vad jag ska ta med mig. Vad är värdefullt? Vad har jag störst behov av?

Besvikelse över vad jag väljer. Hur jag desperat klamrar mig fast vid detta. Att det även i min dröm är det viktigaste.

Det är obehagligt. För jag vet att jag inte får, det är fel, det är alltid rädslan att bli upptäckt och till slut ändå stå där med ingenting.

Känna sig som en förlorare. Valde fel. Valde helt fel.

Jag har lagt locket på och förnekat, bitit ihop så länge. Blundar för verkligheten.
Vill inte känna känslan av självförakt. Hur man har låtit sig sjunka så mycket.
Jag skadar mig själv. Jag är min värsta fiende.
Jag ser på människor runt omkring som mina fiender. I en värld som inte är anpassat för mig. Det är jag mot dem.
Men i verkligheten är det inte jag mot dem. Det är jag mot mig själv.

Jag är inte kaptenen på min båt. Jag är en fånge. På ett stormigt hav. Jag vill inte vara i den båten. Men jag vill inte vara ute i det stormiga havet heller. För då kommer jag att drunkna. Jag kommer att dö. Jag kommer att tappa all luft och sjunka till botten. 

Jag måste ta över rodret, det är jag som bestämmer. Men jag har inte lärt mig att navigera. Jag kan inte styra den jävla båten. Det är ett stort jävla fartyg med miljoner spakar och knappar. Det går inte. Jag ger upp och lägger mig i ett hörn medans stormen blir värre och värre och båten snart kommer att sjunka...

Jag tror att vi är med i ett mänskligt spel. Ett mänskligt experiment. Några högre makter ser på oss och våran dumhet och hur lätt vi blir slavar under deras regim.

Remember who you heard it from

Saknar tiden då jag kunde vara i skogen. Så enkelt.

Vandra runt bland träden. Med min vän.

Allting var så annorlunda då.

Nu är det bara grått och lägenhetslängor vart jag än tittar...

Vart tog mina fridfulla skogsvistelser vägen?

Depp.

De var meningsfulla för mig.

Man kunde vara lite mystisk också... heheh...

Just nu på Atlas.

"Rökpaus..."

You need a timekiller and you don't understand
I am like quicksand, lick it from my hand
I am your timekiller, I let your mind expand
I am like quicksand, lick it from my hand

"idag väljer jag att vara glad."
En ny tanke som kom upp i min skalle.
Se positivt på allt. Bryta mönstret. Vara social med ett leende på läpparna. Njuta av de små tingen.

Men inte fan går det bra. Jag försov mig. Jag hittade inte min andra sko. Den låg i ett skafferi och jag vet inte varför. Jag ringer ett samtal och blir bortkopplad! Jag har slut på ketchup. Lätt skoskav på vänster fot.

Och den där jävla människan som fuckar upp... Och mina drömmar om 7 meter höga vågor. Och jag blir glad när min kompis dör. Och en uteliggare jagar mig med nålar och skriker om att fylla mitt hål.
I hjärtat hoppas jag. Inte någon annanstans.
Mina drömmar är så tumult. Blir helt påverkad av de :/