Fan vad Mauro Scocco´s- Ond cirkel, träffar mig. Och så munspelet på det.  Haha! 

vad är det för situation
jag hamnat i
jag gör ingenting
och tiden rusar förbi

jag kan inte vara hemma
jag är trött på att gå ut
jag orkar inte längre
det här måste få ett slut

(ref) jag är inne i ond cirkel
jag kommer inte ut
en ond cirkel
har den inget slut

ett stort svart moln passerar
jag häller upp ett glas
bara tomglas i skafferiet
och drömmar som gått i kras...

Att göra något man vet är så fel.

Att inte förstå sig själv.

Att vilja två helt olika saker. Och det går inte att möta på mitten. 

Det är ett val som måste göras, och inte kan skjutas upp hur länge som helst...

Att gå runt med skammen i kroppen tar energi. Det är ingen vanlig ångest. Den är så djupt rotad i så mycket mera. Vem är jag? Vad vill jag?

Jag vet att jag inte vill det...

Men är jag redo för det?

FAaaaaaAaaAAN.

Jag har klättrat ganska högt. Men jag når inte toppen. Ett tveksamt klumpigt steg upp, men rädslan slår tag i en som en stark orkan i själen och rör runt, och jag måste klättra ner. Livrädd. Måste ta mig ner, ner, ner. Till den trygga zoonen. Men jag kan inte alltid stanna där. Någon gång måste jag väl våga nå målet?

Alla andra står där uppe på toppen och tittar ner på mig. Inte nedlåtande denna gång. Dem hejjar på mig, kom igen! Du klarar det. Men jag gör inte det. Rädslan! Den jävla rädslan är för stor. Det är så skräckinjagande att jag får dödsångest. 

Den där jävla höga höjden...Svindlande. 

Jag är redan på för hög mark, som jag knappt hanterar. Det är så skört. Och det krävs så mycket mod. Jag har visserligen byggt upp en del, att jag ändå vågar står där uppe. Så långt uppe har jag inte varit på länge. Men viljan att ta sig upp, på toppen, och blicka ut över  den där staden med stolthet och mod  känns långt borta.

Jag står fortfarande på mellan-våningen och tittar modlöst upp.