Jävla lost igår... Minns ingenting. Men tydligen är jag väldigt sårbar och nedbruten...kommer fram när my mind expand...

Ingenting är som förut. Vi är splittrade. Genom åren som har gott. Som skapar dessa tårar. Minnen som aldrig kommer att återskapas. Det är slut nu. Besvikelsen är för tung. Kan inte återupprättas. Jag är fast i mitten. Men jag väljer den som gav mig liv.

Ibland får man göra jobbiga val.
Men jag väljer att träffa honom. Det är min sista chans innan allt ruineras. Och alla bilder och minnen förstörs. Allt vi gjort tillsammans sitter i mitt huvud och dränker mitt ansikte i tårar. Jag ser tydligt vad vi gjort. Alla somnarkvällar med ljumma vindar. Det är borta borta borta borta

Jag väljer familj före vänner. Jag kanske missar något, eller ej. Hur det än blir så har jag gjort rätt val. En är kvar av fyra. De andra kanske borta för alltid. Men jag. Jag kommer stanna för alltid. Hos dig, cw-p. Man har bara en cw-p i sitt liv. Och jag vill finnas vid din sida även om du blir bortstött. Jag är den som stannade kvar. För jag älskar dig cw-p. Så många minnen. Vi ska skapa flera minnen nu. Men denna gången kommer att vara annorlunda. Nu är det bara vi. Men starka far&dotters-känslor vinner. Vår lilla splittrade familj får hålla ihop nu. Sad but true.

Stor konspirations-teori om ALKOHOL & DROG-FEST på gång... Fram med pipor, bongar, nålar och rullpapper för nu jävlar kör vi...

Inte.

Det är pengar som ska samlas in för present till ER, 

SHAME ON YOU!

Jag är rädd för att bli den där mannen i drömmen.
Smutsig, beroende, hemlös, sargad.
Att mina närstående ska se på detta, hjälplöst.
Jag springer ifrån den där mannen. Först med all kraft jag har.
Sen ger jag upp och låter honom erövra mig. En tvekan. Jag är inte helt säker på vad jag vill.
Jag springer, och stannar. Springer, och stannar.

Flodvågen tornar upp sig i horisonten, hotfullt och skrämmande med varsel att något hemskt är på väg att hända.
Jag får välja några få saker jag ska ta med mig innan flykt.
Men jag står där och vet inte vad jag ska ta med mig. Vad är värdefullt? Vad har jag störst behov av?

Besvikelse över vad jag väljer. Hur jag desperat klamrar mig fast vid detta. Att det även i min dröm är det viktigaste.

Det är obehagligt. För jag vet att jag inte får, det är fel, det är alltid rädslan att bli upptäckt och till slut ändå stå där med ingenting.

Känna sig som en förlorare. Valde fel. Valde helt fel.

Jag har lagt locket på och förnekat, bitit ihop så länge. Blundar för verkligheten.
Vill inte känna känslan av självförakt. Hur man har låtit sig sjunka så mycket.
Jag skadar mig själv. Jag är min värsta fiende.
Jag ser på människor runt omkring som mina fiender. I en värld som inte är anpassat för mig. Det är jag mot dem.
Men i verkligheten är det inte jag mot dem. Det är jag mot mig själv.

Jag är inte kaptenen på min båt. Jag är en fånge. På ett stormigt hav. Jag vill inte vara i den båten. Men jag vill inte vara ute i det stormiga havet heller. För då kommer jag att drunkna. Jag kommer att dö. Jag kommer att tappa all luft och sjunka till botten. 

Jag måste ta över rodret, det är jag som bestämmer. Men jag har inte lärt mig att navigera. Jag kan inte styra den jävla båten. Det är ett stort jävla fartyg med miljoner spakar och knappar. Det går inte. Jag ger upp och lägger mig i ett hörn medans stormen blir värre och värre och båten snart kommer att sjunka...

Jag tror att vi är med i ett mänskligt spel. Ett mänskligt experiment. Några högre makter ser på oss och våran dumhet och hur lätt vi blir slavar under deras regim.

Remember who you heard it from

Saknar tiden då jag kunde vara i skogen. Så enkelt.

Vandra runt bland träden. Med min vän.

Allting var så annorlunda då.

Nu är det bara grått och lägenhetslängor vart jag än tittar...

Vart tog mina fridfulla skogsvistelser vägen?

Depp.

De var meningsfulla för mig.

Man kunde vara lite mystisk också... heheh...