Trots att vi levde som luffare och sov på olika ställen, vandrade runt utan mål och ibland inte hade ett öre så mådde vi som kungar, för kärleken gör en stark och får en att se solen och känna värmen istället för att snöa in sig i problemen. Jag behövde bara möta din blick för att börja le, alltid nära till skratt. Shit vad glad du gjorde mig och jävlar vad jag saknar dig. Kommer alltid hata mig själv lite grann för att jag tillät mig förlora dig. Jag kan sätta mig där ute och ta en cigg, blunda hårt och hoppas att du sitter där när jag tittar igen. Men jag blir alltid lika besviken. Jag vill inte ge upp, aldrig sluta hoppas att du en dag sitter där igen :( Du vet vem du är :(