Miss it...

Kom med mig på resan, J

Have you ever noticed
That I’m not acting as I used to do before?
Have you ever wondered
Why I always keep on coming back for more?

What have you done to me?
I’ll never be the same I'll tell you for sure
I’ll never be the same I'll tell you for sure
I’ll never be the same I'll tell you for sure

Ibland känner man för att släppa ur håret och vara sådär hårdrocks-cool-töntig. Man känner för läderbyxan liksom. 

Den sidan kommer alltid finnas i mig. Oavsett :) HUUAAAAHHH. Stå på en bergstopp med fladdrande hår i vinden och fokusera på något i horisonten med sammanbitna läppar.

Förr i tiden längtade jag redan på måndagen efter den magiska fredagen!

Veckans höjdpunkt tyckte jag. Jag måste ha varit lyckligare då.

Nu förknippar jag bara helgerna med att man ska göra något, att om man sitter hemma är man bara patetisk och har inga vänner, blabla...

Jag vet inte vad som hänt, men jag har ingen lust att göra saker längre. Därför är helgen jobbig, för alla jävlar ska hitta på dittan och dattan. Blir bara en jävla press av allt. Usch.

Jag vill bara gräva ner mig någonstans. Jag vill inte leva, men jag vill inte dö. Jag lever i en bubbla av ångest och jag hoppas att jag snart ser något ljus.

Jaja, nog med ångest. Solen skiner idag. Wohoo?!

Inte mycket att njuta av om man vill dra ner persiennerna och gå i ide. Jävla tjat om solen. Klockan är inte ens 11 och jag har redan hört "vilket strålande väder" det är fem gånger.

Oj, nu var det visst negativt laddat igen. 

Antar att det är lite skönt att gnälla ibland.

Jag har gjort bort mig.

90-tals-nostalgi på morgonkvisten.